Långlet är en vacker liten by intill Österdalälven c:a 7 km Nordväst om centrala Mora.
”– Kommer man hit körvägen över de vida ödsliga brändorna kring Eldris, kala som fjällhedar, ödelagda av den stora skogselden 1888 – med glest strödda tallar i en tjock ljung, i dövande honungsdoft en solhet dag – så står man snart inför en strålande syn inramad av skogen på krönet av en backe, som stupar utför brinken. Närmast under ögonen har man Långlets röda och gråa gårdar vid älven; längre bort Mora Strand med kyrktornet som ett spjut mot skyn högt över skogskanten och hustaken”.
Utdrag ur: ”Med Dalälven från källorna till havet.” av Karl-Erik Forslund.
Majstången står där i gamla vägkorsningen där skolstugan fanns 1916, som tre år senare var förbrukad. Det köptes av Abram-Anders och flyttades från majstången
Sandbanken
På båda sidorna om Garbergsvägen, mitt i Skurubacken finns Skuru-källarna, som är gamla matkällare utgrävda i sanden.
Matkällarna har funnits här i flera hundra år. De blir säkert aldrig omoderna, om bara vi sköter om dem. Eftersom temperaturen här även sommartid håller sig låg, c:a +4 grader C har de varit en ypperlig förvaringsplats för sommarens behov av långmjölk, (Stjyrputelär) Härigenom fanns tillgång till god mjölkprodukt under den tid kreaturen vistades i Garberg, fäboden.
Europas största urflygsandsfält går från Bonäs till Vinäs. Sandbanken i Skuru är mycket speciell. Sanden är så hållfast att man kan gräva ur hålor i den. Byborna i Långlet har där grävt ut grottor och använder dem till matkällare. I Selja finns det en liknande sandbank med den är inte lika hållfast, den sanden håller inte att gräva i.
Lite historia
När man tittar på vyerna över byn från början av 1900, visar de oss små tätt liggande gårdar med timrade hus, hus för människorna, deras husdjur och förrådsbyggnader, de små smedjorna ett stycke från gårdarna och vägarna i gamla byn, kantade med gärdesgårdar och grindar.
Det finns två äldre byggnadsklasar, Täm-san och ”nord i byn”.
Av en förteckning över skattebetalande bönder i Långlet för år 1539 framgår att det fanns tre gårdar i byn. Den förteckningen visar endast skattebetalande bönder. Det kunde även finnas gårdar som inte var skattebetalande, d v s inte hade tillräckligt med tillgångar för att betala skatt.
Enligt en karta från 1693 fanns det fem gårdar i Långlet. Gårdarna var belägna omkring nuvarande bygatan.
Från husförhörsböcker har vi sett hur hushållen ökat antalsmässigt:
År
1667-1675: 5 hushåll
1757-1770: 14 ”
1857-1866: 25 ”
Vid dokumentation av Långlet framgår att det år 1999 fanns 78 gårdar, varav 67 är permanentbostäder.
Historik
Arbetet med säden
Arbetet var tungt och slitsamt, eftersom hjälpmedlen var få. Att skaffa försörjning under naturahushållningens tid var ett helårs- och heldagsarbete för alla familjemedlemmar. Jordbruksarbetet utfördes med hästens hjälp men med mycken handkraft. Någon gång vid 1900-talets början kom sånings- och slåttermaskinen till stor hjälp.
Första traktorn i byn kom på 40-talet efter kriget, samtidigt fick man självavläggare till slåttermaskinen för sädesskörden och 1947 självbindare, som drogs av två hästar. I början av seklet tröskades med s.k. vandring, dvs. hästar vandrade runt och drog ”maskineriet”.
En tröskförening bildades 1913 och ett första tröskverk inköptes. Det drevs med fotogenmotor. Elektriciteten kom till byn julen 1918. Förutom tröskverk, det sista inköpt 1948, anskaffade tröskföreningen även vedkap, hackmaskin och potatisupptagare.
Många personer måste hjälpas åt när tröskning var på gång. Det löste man med att ”göra lag”: Ni hjälper oss, så hjälper vi er. Det var stor arbetsglädje, när man arbetade tillsammans och stort matlag att utspisa i köket. Säden maldes vid kvarnen i Hemus och förvarades i härbren.
Mathantering
Bakning
Efter ”bakudagarna” hängde tunnbrödet i härbren, även så det saltade fläsket och köttet i träkar på golvet. Konserveringsapparatens tid började omkring 1930, och 30 år senare kom frysboxarna. Potatis och andra rotfrukter har förvarats i våra unika sandkällare uppe i Skuru alltsedan begynnelsen – ingen vet hur länge, i varje fall under hela 1900-talet.
Mjölkhantering
Mjölkhantering tog sin tid, mjölkning, avkylning och skumning av grädden före separatorns tid; sedan smörtjärning och ost- och mestillverkning. Det senare skedde oftast sommartid i fäboden. Fäbodväsendet upphörde helt på 1960-talet.
Vid ett sammanträde i byn 1953 beslöts om medlemskap i Mora Mejeriförening och 13 mjölkbönder levererade mjölk. Den första mjölkpallen placerades vid majstången. 8 kr fick varje leverantör betala för delaktighet i mjölkpallen. Senare tillkom en på Temsa.
Ladugårdarna var primitiva och lönsamheten dålig. Den ena efter den andra sålde djuren. Den sista mjölkbonden Spjot-Alvar uppi Grova, sålde sista kon i april 1989.
Järnspis och Vatten
Under vårt sekels första år sattes järnspisar in i de flesta kök. Dock fick vatten till kök, stall och ladugård bäras från brunnen. Folk skaffade så småningom hydroforer. Under 1950-talet undersöktes möjligheten att bygga en vattenledning för byn från Grovbäcken. Dock visade det sig, att tillgången där inte skulle räcka. 1960 byggdes kommunala vattenledningen.
Arbetstillfällen
Verkstäderna i Östnor gav arbete till många män, andra var byggnadssnickare, men de flesta jordbruks- skogs- och flottningsarbetare
Flottning
Det var liv och rörelse i älven när timret flottades. Här låg timmermagasinet i Yrveln och Dynggrav med plats för en miljon timmerstockar. Att hålla flottlederna öppna tog sin tid. I Hemulån, som ligger Långlet närmast, gjordes en grundlig upprensning 1909. Stora stenar rensades bort och strandskoningar utfördes. Flottningsrännan från Karlsbergssågen blev överflödig. Den sista flottningen i Hemulån skedde på 1960-talet. På senare tid har ån iordningställts till föryngringsplats för siljansöring, och de stora stenarna har åter lagts i ån. Flottningen i älven upphörde 1970.
Kolning
Vid älven nära Temsa ligger kolhusen. Efter den stora skogsbranden 1888 var kolning och kolkörning en viktig inkomstkälla.
Skogsarbete
Skogsarbete var tungt med primitivt boende i skogskojor. Ända in på 1900-talet hade skogsarbetarna ofta att bygga sin egen koja och stall, när de anlände till en drivning. Under detta sekel har förändringarna verkligen varit enorma.
För huggarna t.ex. från stocksåg till timmersvans, till motorsågar, vilka successivt förbättrats. Den första var en tvåmannasåg, som användes för fällning i Garberg 1951. Nu är även motorsågens tid över för större drivningar, hästen är bortrationaliserad och ersatts av processorer och skotare. Timmerbilarna har övertagit timmertransporterna.
Landsvägen
På 1930-talet byggdes landsvägen, den s k Oxbergsvägen. Före dess var här endast en smal sandig väg, men älven användes ofta som farled sommar som vinter.
Före kraftverksdammarnas tid låg älven oftast frusen vintertid. På fotografier som skolläraren Wilhelm Frid tog omkring 1915 kan man se att pojkarna hade skaffat cyklar. Velocipeder kallades de då. Den första bilen i byn hade Halvar Karl i början på 1930-talet.
Järnvägen
Järnvägen Mora-Älvdalen öppnades för trafik 1900, och vid stationen i Eldris anträddes resor vare sig man skulle upp mot Gopshus-Älvdalen, ner till Morkarlby, Stranden eller ut i världen. Gods avsändes eller anlände, t o m brännvinspaketen bars hem från Eldris, fast kanske helst smögs ner efter ”konjakswejen”.
Toalett och Bastu
Mycket har hänt, och mycket finns att notera. Förr gick vi på utedasset, ”skalåjsä”, nu har vi alla toalett.
Förr drog vi iväg till bastun i Selja i kalla, mörka vinterkvällar, nu finns varma, goa badrum i hemmen t o m egna bastur här och där. Selja-Långlets Badhusförening U P A bildades 2 nov. 1939. Tomt avstyckades, byfolket köpte andelar, bastun byggdes och stod klar i dec. 1947. Föreningen upplöstes i nov. 1967. 1968 fanns en ny bastu i bygdegården.
Julförberedelser och julfirande vid 1900-talets början
Efter att man har fått in skörden och allt utearbete var överstökat, var det tid för slakten. Oftast ägde den rum i oktober. Då var Jakob-byl-Margit en flitigt anlitad slakterska. Grisar var inte så vanligt förekommande här då. De tarvade för dyrbar föda: mjöl och potatis. I stället slaktades någon kalv eller något får.
I november var det bakning av tunnbröd och rågmjölsbröd. Närmare jul kom det efterlängtade vetebrödsbaket. Det var säkert årets enda, och en ljuvlighet i synnerhet för de små. Pepparkaksbak fanns det inte tid till. Man köpte några kakor nere på Mora Strand.
1913 hade Abram-Ann och Stikå-Ann sitt första julbak med flera sorters kakor. Stikå-Ann hade då gått på Folkhögskolan och lärt sig och skrivit recept.
Lutfisken skulle blötläggas och lutas i tid. Av den åt man sedan hela fastan. Stugan skulle fejas, kopparen blankas och bordsknivar putsas med skursten. Det lilla man prydde granen med köptes. Det var ljus, röda äpplen, flaggor och franskara-meller. Julafton var efterlängtad då som nu. När far drog ut åksläden och seldonen med bjällrorna, och mor kom in med fällarna,för att de skulle värmas för julottefärden och man fick smaka av vetebrödet och kakorna, då kändes glädjen stor.
Nostalgi
Tiden går fort
Vi äldre tycker att tiden gått fort. Mycket har blivit bättre. Maskiner av alla de slag har gjort arbetet lättare.
Att flyga till Stockholm går fortare, än det var -och är- att gå ner till centrala Mora, att med hästskjuts ta sig till Garberg, tar lika lång tid som att flyga till Medelhavet.
När vi fick bytelefon 1917, var det en stor lättnad att t ex kunna nå sjukvården snabbt. Nu når man USA, Fjärran Östern och andra avlägsna orter på nolltid med en liten ”Nalle” som man har i fickan.
Radio och TV ger oss nyheter från hela världen. Trots allt detta och mycket annat verkar avståndet ha blivit längre grannar emellan. Vi umgås inte längre som förr, då gick vi in till varandra och pratar en stund.
De flesta barnen finns under dagarna på Dagis och Fritis, och föräldrarna arbetar båda på respektive arbetsplatser. Arbetstempot är högt, stressen lurar bak hörnet, och omtänksamhet, ro, skoj och glädje får ge vika; ett känsligt samvete lider.
Ändå tycker vi att det är bra i vår lilla by. Den är inte större än att vi känner varandra och kan hjälpas åt då och då. Det är fint.
När vi var barn
När vi var små fanns alla barnen hemma efter skoldagens slut och nästan alla mammor var hemma. Vi sprang runt i hela byn och lekte. Vi lekte även på Nabben. Vi var ofta in och hälsade på de äldre i byn (även om det bara var för att vi var karamellsugna). Vi tyckte att de alltid hade karameller hemma. Vi tror att de blev glada för att vi hälsade på. På vintern for vi till Skuru och åkte kälke.
På sommaren träffades vi vid Korsgatan och spelade munk. Alla kände alla och höll reda på varandra. Man tittade in till varandra och umgicks på ett vardagligt sätt.
Som barn upplevde vi höskörden, potatissättning och upptagning m m som något roligt. Vi var många barn och många vuxna som hjälptes åt och alla behövdes. Detta var också arbeten som måste göras men vi minns det inte som något stressigt som det är nuförtiden.
Nu är det våra barn som växer upp i Långlet. Deras verklighet ser annorlunda ut. Båda föräldrarna måste arbeta och barnen måste vara på dagis, fritis eller hos dagmamma. Efter arbetsdagens slut ska alla hemsysslor skötas. Det som kvinnorna gjorde under dagtid förr, ska göras på kvällstid och helger nu.
Vi hinner knappt umgås med grannar nu för tiden.
Tittar inte till varandra längre utan inbjudan. Detta avspeglas även på barnen. De känner inte alla grannar.
Julotta
Julottebesöket var julens viktigaste händelse. Här från Långlet gick färden till kyrkan efter älvens is. (Före kraftverkens tid var älven frusen så här års.) I kyrkan brann alla juleljus, och barnaögon tindrade. Men en liten stumpa satt där och undrade, när hon hörde psalmen Stilla natt, om kanske mormor satt och glömde att hon skulle hem och stilla (stilla = ge djuren mat).
Kanske blev ibland värmen och en lång predikan väl påfrestande. Kyrkan var proppfull och ottan började klockan fem. Om man slumrade till en stund var inte att förvåna.
i Efter utgångspsalmen var det skönt att sträcka på kroppen, och då blev det fart på kyrkfolk och hästar. Det blev kappkörning hem, för den som först kom till byn skulle till sommaren bli den som först fick sitt hö under tak.
När den lilla flickan, som suttit i kyrkan och oroligt lyssnat till Stilla natt, kommit hem, och fick frågan om hur det varit i kyrkan, svarade hon. ”- Jo, prästen ”pririked å pririked att mårmår skuld emat å stilla.”
På annandagen gick ungdomarna i gårdarna och tittade på julgranar och dansade. De samlade också in pengar, så att de kunde ha kaffefest. Då höll man till i någon gammelstuga. (Mellan Håll Karl och Håll-Per Gunnar var en gammelstuga, Alvarstugu, som kom till flitig användning. I den stugan var Alvar-Jerk, Alvar-Anna och Alvar-Meit födda.)
På festen fick också barnen vara med och alla lekte med dem, men när ungdomarna satte igång med ”den riktiga” dansen, fick barnen gå hem.
”- Omkring 1928-1930 gick vi i gårdarna mellan jul och nyår och tiggde saffransbullar. Vi hade en mjölsäck med oss. En av oss fick vara Judas. Vi sjöng: Judas med pungen, och pungen var tom. Kära goda vänner, ge Judas en slant!”
Sen for vi till Eldris. I bolagsstugan var vi hos Dagny och Per Stenqvist och lekte sittlekar och pant-lekar, dansade kring granen och kalasade på brödet vi tiggt ihop.
Tjugondag Knut for vi på spark efter älven för att dansa ut granen, som då stod vid kyrkan. En gång när vi for hem, fick vi sällskap med Margit Romelin och hennes lilla Sonja, då omkring fem år gammal. Hela tiden tjatade hon: ”- Gok in i Bullas å tjöp mi je jojo, gok ini Bullas å tjöp mi je jojo!” So djikk o sjungged el tire. Å då wa ä stengt i Bullas (kafé).